Jag har fått lång betänketid, jag har analyserat och jag har vänt allt ut och in minst 100 gånger. Slutsatsen varje gång blir att jag inte kan förstå. Jag fattar inte. Varför? Hur?

Det glider mig längre och längre bort. Känns som i går samtidigt som en evighet. Är du feg? Är du rädd? Eller prioriteras jag helt enkelt inte?

Jag har fler gånger sagt åt mig själv att sluta analysera, sluta tänka och fundera. Och jag har gjort det också. Men jag återkommer alltid till dessa stunder, dessa kvällar. Då tankarna löper amok. Då jag funderar på vad jag är värd för dig och varför du inte prioriterar mig. Bryr du dig? Skäms du? Säg det i så fall.

Jag har en ganska tung ryggsäck, med blandad kompott, en ryggsäck som väldigt få människor har fått smygtitta in i. Ingen har nog egentligen fått sett den på djupet. Ibland vill jag hälla ut allt och bara blotta innehållet. Det här bär jag på, det här är jag. Men jag kan inte. Av olika anledningar, men mest för att jag är rädd att göra andra människor besvikna. Det är de värsta jag vet. Att jag gör en annan människa ledsen och besviken. Men varför låter jag då andra människor göra mig besviken?

Är det värt det? Ska jag behöva ta det? Ska jag ens behöva tvivla eller analysera detta?

Ibalnd är jag bara ett barn, ett barn i en vuxens kropp. Sårbar och liten. Samtidigt som jag är vuxen och stark.

Jag vill bara veta. Få ett avslut. Move on....

Jag är den jag är, jag har blivit den jag blivit...

* Det är ingen som ser, att clowner inte ler*