Jag har fått lång betänketid, jag har analyserat och jag har vänt allt ut och in minst 100 gånger. Slutsatsen varje gång blir att jag inte kan förstå. Jag fattar inte. Varför? Hur?

Det glider mig längre och längre bort. Känns som i går samtidigt som en evighet. Är du feg? Är du rädd? Eller prioriteras jag helt enkelt inte?

Jag har fler gånger sagt åt mig själv att sluta analysera, sluta tänka och fundera. Och jag har gjort det också. Men jag återkommer alltid till dessa stunder, dessa kvällar. Då tankarna löper amok. Då jag funderar på vad jag är värd för dig och varför du inte prioriterar mig. Bryr du dig? Skäms du? Säg det i så fall.

Jag har en ganska tung ryggsäck, med blandad kompott, en ryggsäck som väldigt få människor har fått smygtitta in i. Ingen har nog egentligen fått sett den på djupet. Ibland vill jag hälla ut allt och bara blotta innehållet. Det här bär jag på, det här är jag. Men jag kan inte. Av olika anledningar, men mest för att jag är rädd att göra andra människor besvikna. Det är de värsta jag vet. Att jag gör en annan människa ledsen och besviken. Men varför låter jag då andra människor göra mig besviken?

Är det värt det? Ska jag behöva ta det? Ska jag ens behöva tvivla eller analysera detta?

Ibalnd är jag bara ett barn, ett barn i en vuxens kropp. Sårbar och liten. Samtidigt som jag är vuxen och stark.

Jag vill bara veta. Få ett avslut. Move on....

Jag är den jag är, jag har blivit den jag blivit...

* Det är ingen som ser, att clowner inte ler*

Ligger hemma i sängen. Barnen sover och hunden lika så. Dagen spenderades på jobbet med härliga kolleger och en del konstiga ?! patienter...ja tro det eller ej, men vi får in alla sorter man tänka sig kan. Eftermiddagen och kvällen spenderades i Avesta med de bästa. Middag hos mamma och Torkel, tillsammans med mormor, Hasse och Lisa. Kan lördagskvällen ha spenderats bättre än så? Nej jag tror knappast det!

Jag älskar att vara "hemma", men jag är det på tok för sällan. Jag gillar att ha mina kära nära mig. Sju mil bort är egentligen inte mycket, men mitt i vardagen, mitt i livet så är sju mil i bland på tok för lågt. Det som är skönt är att de alla är bara ett samtal bort då jag behöver höra deras röster.

I bland har jag funderat på att flytta tillbaka till Avesta, ja jag har faktiskt det. Men samtidigt så är det så mycket som säger emot det. Flytten skulle enbart vara för att komma närmare er som verkligen betyder något i livet, min närmsta släkt och mina vänner. Annars har inte Avesta så mycket att erbjuda mig längre.

Jag trivs väldigt bra i Vässan, staden har det mesta. Bra shopping, bra uteställen, bra ställen för barnen att leka på, bra jobbmöjligheter, bra förbindelser, jag har träffat vänner här som är mig väldigt nära. Jag trivs i mitt hus, både jag och J har jobb här, vänner här. Barnen har bra skolor och det finns bättre möjligheter för dem  i framtiden. Det enda som saknas och som blir påtagligt just sånna kvällar få jag träffat min familj är just det...Ni finns inte är. Man måste planera och strukturera för att få vara er nära. Ibland saknar jag er så det gör ont.

Men annars trivs jag här och nu. Jag har utvecklas nått enormt sedan jag bytte jobb. Det är otroligt spännande och jag får se saker som andra människor bara får se på film om ens det. Jag har en trygg stabil grund om än lite svajig emellanåt. Jag är varken rik eller fattig. Jag har enormt fina vänner som jag vet håller mig om ryggen då det blåser. Jag har otroligt fina barn, ja låt mig säga de bästa. Så duktiga´, fina och trygga ungar!

Jag har grubblat så mycket, vänt in och ut på mig själv och andra de senaste veckorna. En kris i  mitt liv som uppkommit på grund av mina upplevelser och mina känslor. Men det är den jag är. Jag är mina upplevelser och känslor. Jag måste följa dessa. Jag har varit så ledsen så kudden varit blöt, jag har varit så arg så den störste UFC-killen borde passa sig, men störst av allt är min enorma besvikelse. Poletten som ramlat ner. Jag tänker inte spela längre, för att du ska bli glad, för att du inte ska bli besviken. Jag lever bara en gång, den gången tänker jag göra det på mitt sätt. Jag är jag, jag gör misstag, jag gör saker du inte gillar. MEN jag är jag. Låt mig leva mitt liv, låt mig göra mina misstag, låt mig vara den jag är, för det är då jag mår som bäst.

Jag är jag. Jag är Sara.

Nu är det höst på riktigt. Vi är inne i november. Ena morgonen är det frost och den andra regn och rusk. Höst helt enkelt.

Helgen har bestått av jobb. Har vart en hyffsad helg trots Halloween, tror dock nattpersonalen hade det lite värre:(

Vad har hänt annars då? Förra veckan var det höstlov, pojkarna var lediga och jag var ledig med dem mån-ons. Vi har mest pysslat här hemma. Plockat och donat. Även hunnit med ett par svamprundor i skogen. Leoslekland har också fått sig ett besök.

I går började jag ett litet projekt här hemma och målade min lilla köksö, vit. I dag fick den även marmorplast på toppen och resultatet blev väldigt bra. Nöjd.

I morgon är jag ledig, då ska det handlas och lite annat smått och gått medan pojkarna är i skolan. Sen på tisdag börjar min larm-upplärning. Det innebär att du under ditt pass bär en sökare som larmar då ambulasen kommer in med en dålig patient och då ska du befinna dig på trauma rummet och omhänderta den sjuka/skadade patienten. Adrenalin me like!

På Torsdag flyger Jimmy till varmare breddgrader, Malta ska återigen få sig ett besök. Poker står på hans schema. För mig och ungarna blir det skola och jobb. Sen i helgen ska jag träffa lite vänner och ha trevligt!

Annars hnder det inte allt för mycket, och lika skönt är väl de!