Av någon anledning, jag vet inte vilken är informationen kring dig begränsad. Det gör mig ont. Du är en del av mig. En del av att jag existerar. Kanske bör jag gräva djupare på egen hand. Jag vet inte vad som får mig så intresserad, varför mina frågetecken är så många? Vi har aldrig träffats. Jag har inte ens sett dig på bild. I flera år har jag velat sett en bild av dig. Just dig. Men av någon anledning suddas förfrågan bort. Raderas. Kanske är det därför pusselbiten fattas mig. För att jag inte vet. För att jag aldrig får veta vem du var?
Men nu har jag i alla fall fått komma ett steg närmare. Jag har sett dig på bild. Nu vet jag ur du såg ut. Jag ser vart mina drag kommer i från. Det gör mig på något sätt stolt. Du har ju fattats mig. Även om jag aldrig träffat dig eller vet något om dig så har du fattats mig. Kan inte beskriva det närmare än så.
Det känns fortfarande som att många bitar fattas, men en bit är nu på plats. Jag vet hur du såg ut. Det som gör mig ledsen är att jag fick se denna bilden utav dig på facebook. Av alla ställen. Det kändes inte rätt. Att jag för första gången jag såg dig, skulle vara just där. Men för mig är det ändå en lättnad..
Farfar, nu vet jag hur du såg ut och det för mig lite närmare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar