Har jobbat ett kvällspass på ortopeden, har varit hektiskt från början till slut. Med en begynnande förkylning i kroppen har det inte gått smidigare. Ligger i sängen nu och ska försöka sova ut så den här snuvan och huvudvärken är borta i morgon.
Ligger här och funderar. Just nu känner jag mig så sjukt besviken på personer i min närhet. Egentligen visste jag det hela tiden. Men man lever väl på hoppet. Jag har i mitt stilla sinne tänkt att i dag var en form av deadline. I dag skulle det visa sig, och det gjorde det. Senaste tiden har det gått i vågor, från besvikelse till ilska till sorg. Å andra sidan känns det som jag inte bryr mig längre. Orkar inte. Men i dag var för mig en deadline. Det blev som jag hela tiden visste att det skulle bli. Nu slutar jag bry mig, nu slutar jag lägga energi. Får man ingen kan man heller inte ge någon!
Kanske klingar detta konstigt i era öron, då ni inte förstår vad jag skriver om, men jag kände att jag behövde få ut det svart på vitt. Mina fingrar behövde skriva ut det. Kanske då kan jag släppa det.
Till något mycket mer positivt! I dag för exakt 11 år sedan föddes en helt perfekt liten kille. I 11 år har jag haft dig i min närhet, i mitt hjärta. Du är så klok och förståndig. Jag får så ofta beröm över vilken fin och artig kille du är. Du är min storprins och du förgyller mitt liv med så mycket lycka och kärlek! Jag älskar dig Kevin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar